13 Jan Min helade själ

Jag har under merparten av mitt liv gjort väldigt mycket arbete för att helas och läka, först med konventionella psykologiska och psykoterapeutiska metoder och sedan med energitekniker och andliga verktyg. Allt har fyllt sin funktion och allt har lett ytterligare en bit på vägen mot helhet och balans.

Ju mer jag har arbetat och ju längre jag har kommit har jag samtidigt som jag blivit starkare, tryggare, stabilare och mer harmonisk också fått allt bättre inblick i mina visserligen allt färre men ändå fortsatt svaga punkter – ju mer jag skalat av den berömda löken desto närmare pudelns verkliga kärna har jag, så att säga, kommit och det är inte mycket idag som kan få mig att förlora den inre jämvikten – det mesta har jag analyserat, blivit medveten om, bearbetat och behandlat.

Men det är en händelse som jag trots allt inte riktigt kommit åt helt och hållet även om jag på de flesta sätt och vis känner mig klar med den – ett trauma i samband med min födelse då jag blev separerad från min mamma och sedan inte fick träffa henne förrän efter fyra dagar – ett faktum som jag i efterhand kan se bildat en klangbotten och satt tonen för mitt liv.

I terapi och meditation har jag besökt “platsen” – den fullständiga terrorn i att vara utslungad i “ingenting” och förlora hela världen och sig själv – som det handlar om när man med våld som nyfödd slits ur symbiosen. Visst är det är traumatiskt för alla att födas och en del av livets villkor, men att ovanpå det berövas möjligheten att anknyta till sin mamma utanför kroppen direkt efter att ha lämnat moderlivet kan det i vissa fall ha större återverkningar än man kanske kan ana och tro.

Jag har levt med en bottenlös, namnlös och ordlös och mycket lättväckt skräck, som jag aldrig riktigt har förstått men som i mångt och mycket har bestämt mina handlingar och färgat mina upplevelser och – är jag övertygad om – också skapat mina erfarenheter och drivit utvecklingen. Att bli övergiven – och att överge – var länge mitt livs tema.

Så för en tid sedan hade jag en session med en schaman över telefon.

Efter att vi pratat igenom vad vi skulle göra lade jag mig bekvämt och nyfiket tillrätta och försökte slappna av medan jag lyssnade på den metodiska rytmen av skallran hon arbetade med under övrig tystnad. Jag hade inga större förväntningar på vad som skulle hända eller att det skulle kännas på något särskilt sätt och mitt medvetna jag betraktade situationen med en viss avvaktan medan jag låg där.

Plötsligt fick jag en känsla av att sväva, av att vara en fågel som gled på vindarna över ett vidsträckt hav – en intuitiv upplevelse och bild jag haft förr vid speciella tillfället.

Jag kretsade kring på mina utsträckta vingar en stund, uppfylld av friheten och utsikten, innan jag kände hur mitt ansikte började dra ihop sig och sedan stelna i en grimas, som ett “russin” – sådär som man kan tänka sig att spädbarn känner sig i ansiktet när de skjuts ut under förlossningen.

Efter en stund drogs ansiktet ihop i än mer våldsamma grimaser och tillslut spred sig den krampliknande upplevelsen sig till också mina händer och sedan hela kroppen, som liksom “deformerades” och “fastnade” och “frös” i en ställning. Armar, ben, fingrar och tår spretade åt alla håll, medan halsen och huvudet sköts bakåt, innan det lättade lite för att sedan spännas och “frysa till” igen. Och så höll det på.

Jag vet inte riktigt hur länge det handlar om, kanske en halvtimme, innan det tillslut släppte och avtog – “krampanfallen” kom och gick i allt mindre styrka innan de ebbade ut helt och hållet och jag fylldes av en total frid. Jag öppnade ögonen. Skallran fortsatte rassla genom teleförbindelsen medan jag såg mig omkring med en fullständigt öppen och klar blick och insåg att någonting hade hänt även om det inte gick att beskriva riktigt vad. Påtagligt var att skärpan och färgerna var starkare – men mest av allt var det någonting annat, en känsla, en energi som hade skiftat.

Och så kom sessionen till sitt slut.

Efteråt berättade schamanen att hon hade funnit en skärva av min själ som varit avspjälkad från resten av själen, som bara hängt kvar i en fin tråd, ända sen de där första fyra dagarna, och hon hade hade återfört denna lilla men betydelsefulla del (eftersom den är min! och ska vara där den hör hemma) av mig – så att min själs energi nu var samlad på en och samma – sin rätta – plats.

Hon berättade också att det fanns en avsikt med att jag inte kunnat göra detta tidigare, och att det är knutet till min livsuppgift – en tanke som inte alls kändes främmande, men som det krävs för mycket utrymme för att jag ska kunna gå in på det här.

Vad gäller de faktiskt omständigheterna kring det hela har jag läst att de första fyrtiofem minutrarna i vårt liv är kritiska – att barn som får den tiden tillsammans med sin mor innan de eventuellt måste skiljas åt av olika skäl, får en slags “vaccination” mot hur hårt senare separation kan slå. Man menar att om man skiljer mor och bar åt direkt utan någon chans till anknytning alls blir separationstraumat en del av barnets personlighet – det är som en konstant saknad av någonting man inte vet vad det är eller ens att man har förlorat.

Inom hjärnforskningen tror man också att ett tidigt trauma av det här slaget slår hårt på hjärnan och kan ge upphov till bland annat vad som kan kallas en “oxytocinskada” – en slags (kronisk) underproduktion av det viktiga “må-bra” hormonet. Jag kan alltså ha levt ett helt liv med en störd förmåga att producera tillräckligt med oxytocin – och med tanke på att jag hade ångest redan som väldigt liten så är det mig inte alls främmande att det skulle kunna vara så.

Kanske ska jag tillägga här för att inte skapa oro att naturligtvis behöver en tidig separation inte vara förödande – det beror helt och hållet på vad som händer sen. En trygg och stabil fortsatt uppväxt kan göra mycket för att parera verkningarna av tidiga trauman av det här slaget och nuförtiden har vi dessutom en mycket större inblick också i vår del av världen och kultur för hur sårbara vi är och vad vi behöver som små, än när jag var liten.

Ursprungsbefolkningar har alltid haft en annan förståelse och i schamanska traditioner ser man ett trauma som en upplevelse som kan splittra och fördriva delar av eller till och med hela själen – läkning och helande sker då genom att återkalla det som är förlorat – ett arbete som sker helt och hållet på energiplanet.

För den som känner att den “prövat allt” och ändå inte når riktigt hela vägen när de gäller att komma till rätta med saker och ting som stör och håller tillbaka så rekommenderar jag en riktigt bra schaman – var dock noga i valet, för många kan känna sig kallade medan få är utvalda, som det heter.

För den som är nyfiken och vill veta mer om energimedicin – om relationen mellan energi och sjukdom och fysiska och psykiska symptom – kan jag rekommendera två böcker – klassikerna “Andens anatomi” (Anatomy of the Spirit) av Caroline Myss och “Schamansk healing” av Alberto Villoldo.

❤️

Gilla gärna min sida på Facebook så att du inte missar några blogginlägg i fortsättningen.